Min styrka och ”identitet” har suttit ihop med min familj och mitt hästintresse.
Det är inget jag reflekterat över förrän jag förlorat båda.
Jag väljer inte ofta, men när jag väljer så väljer jag hårt.
Jag är urkass på att ersätta det jag tycker om med något nytt.
Familjen.
Jag trodde verkligen att vi var något över det vanliga. Jag var stolt över min lilla familj och tyckte vi var..something special!
I höstas fick jag svart på vitt att det bara var i min lilla bubbla det var så.
Men det var där i min bubbla som jag hittade min styrka att vara den jag var.
Inget jag reflekterade över förrän den försvann.
Sorg och tomhetskänslan var överväldigande.
Men jag försökte tänka att ”det är väl någon mening med detta”.
Inget ont som inte har något gott med sig..?
Jag hade ju fortfarande min häst som alltid varit mitt lyckopiller, och med henne var det inga problem att få tiden att gå.
Tanken att det vore nice att leva med någon som också har ridning som intresse har väl någon gång fladdrat genom mitt huvud.
Att dela ett intresse som tar så mycket tid (och kostar så mycket pengar) verkar vara så mycket mer effortless, om du förstår vad jag menar.
Men var träffar man en sån när man aldrig vistas ute bland folk??
Jag har ju träffat några få par som faktiskt delar intresset och varit lite lätt avundsjuk (på ett bra sätt) på dem.
Jag tror inte på att leta efter kärlek. Det är som med hästar; de man ska ha ramlar liksom på en när man minst anar. Det bara händer.
Emm-Emm-Hästen..
Att förlora henne fick luften att gå ur mig.
Hon var mitt lyckopiller, min bästa vän och en fighter utan dess like.
Hon har aldrig varit i bättre form eller finare och starkare än hon var nu.
Hon vilade i onsdags, vi och vovven var på gräsätarpromenad och tittade på Blåvitt som tränade på gräsplanen.
I torsdagskväll tog vi en skön travrunda i Delsjön. Hon jobbade på så fint, ökade, minskade, flyttade, öppna och sluta.
Allt bara flöt med sån power och smidighet.
Vi tittade till på alla Raw Animals (rådjur) som studsade runt och kliade av sig vinterpälsen mot träden, men fortsatte jobba.
Rundan gick ganska fort, och vi hade fortfarande gott om tid att hinna hem till kvällsfodringen som var min ikväll.
Vi tog en avstickare till ett litet vattenhinder (över en liten bäck) för att belöna oss för ett job well done (då vi inte är så förtjusta i dressyr men vet att vi behöver den..).
Vi titttade på det först. Hon stannade första gången, men var taggad när vi tog om.
Hon tog ett JÄTTESPRÅNG.
Mitt i språnget, högst upp i luften, får vi båda syn på ett rådjur nära landningsstället.
Emm blir inte rädd, men tappar fokus.
Hon kommer av sig och landar på raka ben.
Jag åkte av, men var snabbt på fötterna och såg att hon inte satte ner vänster bakben.
Jag hoppades att hon bara landat lite konstigt och att det snart skulle ordna sig.
Benet hade inte en konstig vinkel, vilket förstärkte min förhoppning om att det var ok.
Hon satte aldrig ner det…
Jag sadlade av och ringde veterinärjouren för säkerhetsskull.
Bakbenet var av, och det fanns inget annat att göra än att ge henne sprutan som befriade henne från smärtan och skickade henne vidare till de evigt gröna ängarna..
Veterinären var jätteduktig och avslutet blev så fint som det nu kan bli under såna här omständigheter.
Jag var med hela tiden.
Jag klappade hennes huvud och hals och bad om ursäkt för att jag gjorde avstickaren.
Jag sa att jag älskade henne och bad om ursäkt en miljon gånger.
Ända till hennes hjärta slutade slå.
Vi skulle inte sluta så här…
Emm var en sån fighter. Jag upplevde att hon förstod vad sprutan innebar, men att hon inte ville ha den. Att hon var irriterad på att hon inte kunde sätta ner bakbenet, men inte var beredd att ge upp.
Det var av i hasen, det fanns inget att göra.
Jag var rationell ända till jag satte mig i bilen för att åka hem.
Då brast det. Tårarna tar aldrig slut…
Jag spelar tillbaka bandet om och om igen, om jag inte gjort den där avstickaren…
Då hade jag kunnat skriva en Facebookstatus om alla galna Raw Animals som studsade runt som kamoflerade galenpannor i skogen, man såg dem knappt, men vi tyckte de var rätt roliga..
Vi hade kommit tillbaka till stallet och tagit hand om kvällsfodringen som vi skulle och Emm hade fortfarande funnits i sin box.
När allt som betyder något är borta..
Som alla vet så lever man lite som en fattig kyrkråtta när man väljer att hålla på med häst när man bor i storstan.
Det är dyrt, svindyrt.
Men det är värt det!
Jag har en bil för att kunna dra min häst, jag har ett jobb där jag kan ha hunden med mig och min häst står där.
Jag undrar om livet försöker säga mig något?
Karma?
Tårarna rinner konstant och ensamheten känns större än någonsin.
Med tanke på att jag suger som fru, inte tror att jag någonsin kommer uppleva samhörighet igen och Emm är borta så kan jag dra slutsatsen att jag inte ska leva med någon eller hålla på med hästar.
Jag kan välja att vara glad över att jag får mer tid och pengar över varje månad.
Jag kan säga upp mig, sälja lägenheten och bilen och flytta var jag vill.
Jag kan välja att tänka att det är någon mening med allt.
Nu har jag ett jobb som blir terror att gå till, för allt är så ”Emm” där.
Jag har en bil som kan dra en häst jag inte har.
Jag önskar bara att jag hade fått en hint om att stora förändringar var på gång och att jag hade kunnat få välja om jag ville göra dem.
Priset som jag får betala för förmånen att skapa en helt ny start och identitet någonstans känns orimligt högt och unfair.
Det här blev kanske personligare än nödvändigt att lägga här.
Jag vill inte framstå som en dramaqueen, jag behövde bara skriva av mig lite och det råkade bli här.
Försöker hitta något bra i allt elände. 😦
SAMSUNG DIGIMAX A55W
Emm, jag saknar dig galet mycket.
Jag fattar inte att du är borta.
Förlåt mig.
Jag älskar dig!!
Snälla, kom tillbaka…
Häst by Jane 